Veckoreflektion v.8

Den här veckan har jag gått på utställningar och museum. (Här kan se se vilka utställningar jag har sett)

Jag har kommit på att jag trivs bästa att gå själv och kolla på utställningar. Detta tror jag beror på att jag tröttnar fort om det inte faller mig i smaken och då vill jag verkligen inte slösa en sekund till med att stå och titta på den här fula tavlan. Samtidigt som jag tycker det är kul att ha någon med mig.

Sen tror jag att det också kan bero på att jag  inte riktigt klarar av när det blir för seriöst och folk börjar analysera konstnärliga saker hit och dit. Något som sitter i från gymnasietiden tror jag då jag hade lärare som mer än gärna förlorade sig helt i ett konstverk och kunde fullständigt analysera sönder saker och ting. (BLÄ!) Något jag behöver öva på antar jag. Att det inte är farligt att vara lite pretentiöst i bland.

Veckans höjdpunkt var helt klart utställningen av foton på Världskulturmuseet "A Day". Den borde alla se tycker jag. En riktig tankeställare och ett bra sätt att få förståelse för andra människor. Riktigt bra helt enkelt.

Jag har även kommit fram till att jag borde gå och se mer utställningar.
Det är ett så sjukt bra sätt att spendera några timmar på stan.

Punkt.

Utställningar/galleribesök

Konsthallen
Even a Perfect Crime Leaves a Trace

När man klev in i konsthallen såg man först sig själv i en spegel, när man gick vidare in i rummet såg man små och stora installationer placerade runt om i rummet. En mystisk fläck på golvet, en massa papper i en enda röra fast ändå i ett mönster, en sån där inspelningsapparat som journalister pratar i, mystiska mönster och en "karta" av foton och tidningsurklipp på väggen. Efter en stund förstod man att man stod mitt uppe i en brottsplats. Alla installationerna kändes som ledtrådar som skulle föra oss framåt. Vad har hänt här och vem är den skyldige? Kanske var det den skyldige som visades i spegeln?

Jag gillade verkligen den här utställningen fast inte då jag var där men den liksom växte mer och mer ju längre dagarna gick. Nu när jag tänker på den så var det ju sjukt spännande. Kanske för att jag älskar den typen av filmer och tvserier. Jag tänkte mycket på serien "Dexter" då jag var där.. det var liksom som att man var en av dessa CSI typer som skulle lösa brottet, jag gillade verkligen det konceptet!

Hasselblad Center
Taryn Simon - An American Index of the Hidden and Unfamiliar

En fotoutställning av Taryn Simon. Hennes fotografier är gripande och tagna ur en vardag som för mig (och många andra) är helt okänd. Varje bild hade en förklarande text till och man blev både chockad, äcklad och fascinerad. Jag fastnade för den här bilden. En kvinna som har skador som hon påstår kommer ifrån en bilolycka, tanken är dock att läkarstudenterna som undersöker henne ska upptäcka att dessa skador kommer från våld i hemmet.

Jag mår dåligt samtidigt som jag gillar själva tanken bakom att läkarstudenterna ska komma fram till att hennes skador inte är orsakade av en bilolycka. (Här kommer kanske min kärlek för att lösa brott på avstånd fram igen?) Jag gillar även själva kompositionen av fotot, att man liksom känner sig som någon som tittar in.

Konstmuseet
August Strindberg
En utställning bestående av Strindbergs konst, fotografier och en film om hand liv och verk. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här utställningen.. det var inget som riktigt tilltalade mig.. faktum var att det var ganska tråkigt. Jag gick typ in och vände.

Konstmuseet
Massa tavlor och massa skulpturer. Många har jag sett förr vid tidigare besök men en del var nytt.. Dock var det inte något som jag riktigt fastnade för här heller. Det är så sjukt mycket att titta på så efter en stund slutade jag titta och ville mest gå därifrån.

Världskulturmuseet 
A day (http://www.aday.org/#exhibition)

Nån månad eller två innan den 15 Maj 2012 gick det ut en tv-reklam som lite kryptiskt uppmanade folk att fota sin dag och sedan skicka in bilden. Jag minns att jag sa att detta ska jag komma ihåg. (Det gjorde jag inte) Nu har dessa bilder från hela världen blivit en stor utställning.

Jag tycker detta är ett så himla smart sätt att skildra världen. Man fick se så tydligt hur lika men ändå så olika vi är. Medan ett par i Finland sitter vid matbordet och tittar ut funderar folk i andra länder om cancern i kroppen har spridit sig och en tjej är så stressad över sitt skolarbete att hon blöder näsblod. Man fick se kaoset av rickshaws huller om buller i Indien, en frukost bestående av juice och piller, hur en mamma matar sig själv och sitt barn och ett förälskat par som kysser varandra i gräset. Alla var en liten historia i sig och det var så himla fint.


Fotot från Indien med kaoset av bilar och rickshaws fastnade jag verkligen för.
Förmodligen för att jag fortfarande håller på att smälta min egen resa i Indien och det kaoset och känslorna man fick där är så svåra att beskriva så när man ser ett foto eller något liknande därifrån attackeras jag av känslor.

Veckoreflektion v.7

Den här veckan har vi fått tillfälle att utveckla vår idé från förra veckan (Förändring i det offentliga rummet) Upp till bevis! (Som Mattias sa) Nu var det dags att visa om man skulle göra allt det där som man tänkte göra i förra veckan men aldrig hann.. "Om jag bara hade haft mer tid" osv nu fick vi helt enkelt det.

Jag fortsatte på min idé från förra veckan som handlade om hur små komplimanger kan göra stor skillnad för en människa. Eller, inte bara komplimanger utan en trevlig, glad stämning i samhället typ.

Jag valde att ägna mig åt sånt jag gillar blandat med sånt jag har ett slags hat/kärleksförhållande till nämligen illustrera (<3) och redigera/pyssla med bilder i datorn (= lite ångest)

Jag började med att teckna bilder som handlar om hur det både känns och syns på en människa hur man kan  växa av snälla små ord.

Jag försökte illustrera detta i film #1, hur hjärtat får färg och det ska väl typ symbolisera hur varm man kan bli inombords och film #2, hur man kan gå från helt svartvit, grå och tråkig till färgglad och självsäker av några få ord som "Fan va bra du är".

Jag började med att skissa förhand, sedan scannade jag in mina teckningar i datorn och fixade färgen i photoshop. Tanken från början var att måla all färg förhand och fota efter varje ny grej som fick färg. Den idén gick över till att jag ville göra en sån där mini film som man gjorde i sina block när man va liten, en bild på varje sida som bildade en film..  typ som den här som Magdalena tipsade om, (Fast något enklare då ;)



(notes on) biology from ornana films on Vimeo.


Dock blev det inte riktigt så utan resultatet ser ni i inlägget nedan.

Det känns bra att jag har fått öva på att illustrera den här veckan, det är något jag verkligen gillar. Det har även varit roligt att testa på moviemaker som jag aldrig har arbetat i förut. Det kommer jag garanterat använda mig av mer framöver och det är även ett roligt sätt att arbeta med min framtida klass.

Utveckling av idé (Förändring i det offentliga rummet)

Veckans uppgift var att utveckla vår (eller någon annans) idé kring förändring i det offentliga rummet.
Jag valde att spåna vidare på min egen ide (och lite av många andras) Som handlade om vad en komplimang, kram eller andra ljusglimtar i vardagen kan göra för en människa.

Jag har tecknat, redigerat, photoshoppat och sedan skapat två små filmer om hur det både känns i kroppen och syns på en människa när man får en komplimang. Hur man blir varm i hjärtat och hur man med hjälp av snälla små ord kan få en människa kan stråla av färg och självförtroende.


http://www.youtube.com/watch?v=cjY-cKFr0Us&feature=youtube_gdata



http://www.youtube.com/watch?v=n6yOa1vdEYM&feature=youtube_gdata

TO-DO LIST:

Utveckla vår idé/någon annans idé från förra veckan (förändring i det offentliga rummet) Och assignment #3, skriv en Haiku-dikt om ansvar.. Min första tanke var, Haiku vadå?

Återkommer när jag har googlat runt ett tag.

Veckoreflektion v.6

Den här veckan har vi fått chansen att förändra något i samhället (Frölunda)), stort som smått.
Jag valde att förändra något i människors vardag. Mitt syfte var att få människor glada och göra någons dag lite lättare (Inte för att alla är sjukt deprimerade eller så men alla kan må bra av en liten boost ibland)

Jag valde därför efter mycket tänk fram och tillbaka (Se inlägget nedan) att tillverka en poster med gratis komplimanger som jag sedan hängde ut runt om i Frölunda. Vad jag hörde och såg så fick mina gratis komplimanger en positivt bemötande och kanske fick det folk att tänka till lite och kanske faktiskt inse att en komplimang är helt gratis och att alla har ett oändligt stort förråd av dessa att dela ut.

Kanske kommer man till insikt om hur mycket några små positiva ord kan göra för en människa och kanske, kaaaanske blir samhället lite trevligare. Jag kan uppleva ofta att det är ett ganska hårt klimat i samhället, alltså gäller inte detta enbart Frölunda utan typ.. hela Sverige. (Eller kanske världen i allmänhet?)  Folk håller sig för sig själva, och är väldigt sparsamma med att säga till någon typ.. "Va bra du är" eller liknande som faktiskt kan göra stor skillnad för en människa. Jag tror det är viktigt med uppmuntran, och inte bara för att man har gjort bra ifrån sig på jobbet eller i skolan utan även uppmuntrande ord i vardagen. Att få höra att man är en bra vän som verkligen lyssnar, ställer upp eller att man bara är allmänt bäst kan ju verkligen göra hela ens dag.. vecka.. månad. osv.

Mattias ville även att vi skulle nämna på en skala 1 - 10 om hur mycket vi har utmanat oss själva i den här uppgiften och jag skulle väl säga att jag ligger ganska långt ner på den skalan. Typ 2, 3 kanske.. Men jag hade en inställning från början att jag inte ville stå i fokus utan att något som jag tillverkat fick allt fokus. Om jag till exempel hade gjort något så modigt som att sätta mig och sjunga en sång, dela ut kramar till främlingar eller spela in en film där jag berättar vad jag känner om saker och ting i samhället (Som modigt folk i klassen hade gjort) hade jag placerat mig själv betydligt högre upp på skalan för det hade varit så långt ifrån min bekvämlighets zon som det går. Men det är faktiskt inte min grej. Jag vill faktiskt inte stå i fokus. Och alltså, inte för att det är något fel med att höras eller synas men jag vill hellre skapa saker som istället får tala för mig.. eller hur man nu ska uttrycka det. Nu blev det lite luddigt känner jag. Hoppas någon förstår vad jag menar. Sen hade jag ju säkert kunnat utveckla den här idén till något som utmanade mig lite mer.. typ att jag faktiskt går fram till en främling på stan och berättar för denne hur bra hen är. Det hade ju varit nått..

Kanske hade jag kunnat byta teknik, att teckna med tusch är något jag är van vid. Kanske hade jag kunnat använda mig av andra material och utmana mig på det viset? hm, vi får se, kanske nästa gång.

Förändring i det offentliga rummet

I måndags fick vi uppgiften, "Förändring i det offentliga rummet".
Tanken med denna uppgift var att hitta något vi ville förändra i Frölunda och göra det!
(Eller iallafall uppmärksamma denna förändring på något sätt)

Jag funderade ganska länge på vad jag faktiskt ville åstadkomma och hur. Jag kom fram till att jag ville göra en förändring i människor vardag, göra dem glada på något sätt. Efter att ha diskuterat med några i klassen om hur ett litet leende från en främling kan göra hela ens dag kom jag fram till att jag på något sätt ville ge människor en liten "vardagspepp". Jag funderade först på att sätta upp plakat/målningar/teckningar med fina budskap runt om i Frölunda, sen funderade jag på att måla/skriva peppiga feel good -budskap och sedan kopiera upp dessa och dela ut till människor på stan. Efter att ha tänkt och googlat runt lite och sett en liknande grej så kom jag istället fram till att sätta upp "Gratis Komplimanger" lite här och var.

Jag tänkte att detta kanske kunde få människor att inse att komplimanger faktiskt är gratis och något som man inte borde snåla med. Är någon bra, fin, söt, snäll, en bra vän eller bara allmänt bäst så tycker jag att det bara är positiv att säga det! Om jag utgår från mig själv så kan en liten mening som "Du är så bra", en trist grå dag göra att jag mår så himla mycket bättre.

Så, ungefär sådär tänkte jag.. Sen började jag skissa på en färgglad peppig "affisch" som jag tänkte skulle sticka ut lite i den grå betongklumpen (Förlåt Frölunda, men du är ganska deppigt grå alltså).

Sen gav jag mig ut i Frölunda och satte upp dessa lappar. Jag satte upp dem lite varstans, bland annat på hållplatsen Frölunda Torg där jag sedan ställde mig en bit ifrån och försökte se så oberörd ut av lappen som möjligt och bara tjuvlyssnade på vad folk sa om min lilla lapp.  Det jag hörde var enbart positivt och folk läste högt från lappen och tog med sig en eller flera komplimanger och gick iväg med ett litet leende. Kanske gav dom vidare komplimangen och gjorde någon annans dag, vad vet jag.

Det är en ganska häftig känsla att veta att man kanske

förändrade någons dag till det bättre, på nått litet sätt iallafall. 

Reflektion v.5

Tisdagens föreläsning blev tyvärr inställd vilket ledde till en ganska lugn vecka. I onsdags fick vi assignment 2, (Internet bonanza!) vilket innebar att vi skulle upptäcka nytt, gammalt och kommunicera med folk på Internet  Att skriva ner tio webbsidor tyckte jag inte var särskilt svårt. Att surfa runt på internet på olika nya och gamla sidor är något jag gör i stort sett dagligen men det ska därimot bli väldigt spännande att se vad de andra i klassen har för webbsidor att tipsa om, man kan alltid upptäcka nytt!

Den här veckan har jag även fått tid att reflektera en del över mitt eget internetanvändande..

För fyra år sedan hade jag varken en laptop eller smartphone och idag använder jag mig av dessa två och fler tekniska verktyg dagligen. För mig handlar internet och teknik om att underlätta min vardag, mitt liv och för mig känns det positivt att alltid kunna vara uppdaterad om det senaste som har hänt (vare sig det gäller nyhetssammanhang eller i min vänskapskrets). Jag använder dagligen min smartphone, laptop och läsplatta. Genom dessa tekniska hjälpmedel håller jag mig uppdaterad om vad som händer i min vänskapskrets genom sociala medier, som t.ex. Facebook och Instagram. Jag läser de senaste nyheterna i världen på olika nyhetssajter, lyssnar på musik via Spotify, pratar med vänner via Skype, läser bloggar, beställer mat via nätet, använder appar till min smartphone som gör att jag kan utföra bankärenden, kolla hur bussarna går och maila. Framförallt bär jag alltid med mig ett oändligt stor uppslagsverk i fickan där jag kan få reda på precis vad jag vill, när jag vill.

Det är nog ingen som kan säga annat än att utvecklingen går med snabba, stadiga steg framåt och att samhället runt omkring oss förändras i takt med detta. Varse sig man tycker om det eller inte så är det en anpassning till internet och teknik mer eller mindre en nödvändighet för att klara sig i samhället numera. Jag tror det är extra viktigt då man som jag, planerar att arbeta med barn och unga som kommer att ha växt upp med tekniken på ett helt annat sätt än vad min och äldre generationer har gjort. Man kan inte säga ”jag vet inte hur man gör”, Enligt mig gäller det att lära sig nytt, hänga med och anpassa sig efter vårt IT-samhälle.

Assignment #2 (Del 2)

"Interagera och kommunicera med andra människor (som du inte känner)"

Jag valde att försöka lära känna folk som följer mig på instagram genom en liten "lära känna" lek.
Jag började med att rita lite saker som hade med första bokstaven i mitt namn att göra,
Eggs & Earth fick det bli, för att jag älskar ägg och vill gärna se mer av världen.
Sen fick helt enkelt folk som ville fortsätta på min lilla lek..
(och nej, min engelska är inte vad den borde vara, men man gör så gott man kan osv.)

Nästa ställe som jag "sökte kontakt" med okänd folk var på appen Quizkampen.

Jag slumpade fram en motspelare och som ni ser gick det inget vidare för mig..

(Inte för hen heller) Jag försökte även få kontakt med "Grappa" genom quizkampen-chatten.

(Kände mig lite som dessa "wordfued-raggare" som man har hört ryktas om.)

Dåligt med gensvar änsålänge från Grappa.. To be continuend..